KS Spelblogg

Jag skrev nyligen en minirecension på en annan sida och tänkte att den nog även borde höra hemma här, speciellt då jag är så dålig på att uppdatera den här sidan av diverse anledningar. Det här är ett recensionsformat jag valt att kalla The Good, The Bad and The Ugly efter Sergio Leones gamla spaghettikänga i häcken på jänkarna. Svenskarna vände på ordningen och det blev Den onde, den gode, den fule! Inte fick vi något “OCH” med heller, fast det fanns ju inte ens med i den italienska originaltiteln så vad skulle vi ha med ett “och” till?

Hursomhaver är detta ett helt nytt format för bloggen. Det kommer inte innebära några förändringar utan TGTBTU kommer dyka upp då och då och köra små minirecensioner eller vad man skall kalla den. De kommer troligtvis publiceras här på engelska. Så kan ni inte engelska så skit i det och köp dig en bulle eller nåt under tiden dina bildade vänner läser. Så här kommer den. TGTBTU recenserar The Maw till Xbox 360 Arcade. På engelska! Recensionen är uppdelad i tre (egentligen fyra) delar. Den första “The Good” hyllar så gott som möjligt spelet för dess bra aspekter. “The Bad” gör såklart samma sak fast tvärtom. Listar all skit och skräp de kunde skippat. Sist men inte… sist(?) så har vi The Ugly som helt enkelt påpekar vad som hade kunnat göras så mycket bättre. Sista delen är ett betyg. Jag gillar inte betyg och i framtiden kanske jag inte kommer ha det. Men gillar ni det som återkommande format kommer det troligtvis bli mycket mer skrivet här. Tycker ni inte om så gör jag väl det ändå, och ni blir lite sura men får vettiga tips. Without further ado! TGTBTU!

—–
THE MAW (XBLA)

The Good: The Maw is adoring, charming, wonderfully animated, has addictive and fun gameplay and a very easy control scheme which makes it suitable for all ages. Plus the achievements are pretty easy to get without beeing part of the story line.

The Bad: Perhaps a bit short, though I have yet to play through the three DLC-maps (with extra achievements). Also sometimes the maw don’t eat the “enemies” (food?) unless positioned very precise.

The Ugly: The only ugly thing about The Maw is that you still have to pay 300 MS Points for the downloadable levels which feels sort of like a rip-off seeing as I had already paid 800 for such a short game. Shape up and give the people more FREE downloadable content!

Score: 4/5 or 4,5/6 och perhaps 8/10. Yet to decide on which scale is the best. Or even why five is such a better number than one. That’s NOT how it’s done i racing, I’ll tell you.

Så, jag tänkte börja presentera 10-i-topplistor här på bloggen. De kommer täcka alla möjliga spelaspekter och element och jag tänkte det skulle vara lite kul om folk kommenterade med sina egna versioner av mina listor. Hur skulle ni göra dem? Är jag helt ute och cyklar eller slår jag huvudet på spiken? Vore kul att veta vad ni tycker. Har ni förslag på listor ni vill jag skall göra? Lämna förslag i kommentarerna! Första listan presenteras senare i veckan.

Japp! Så var det äntligen dags, jag har dragit på det här länge nog nu känner jag och det är dags att jag presenterar någon form av resultat här i Kulturskurkarnas Video Game Awards 2009, som jag så praktiskt valt att kalla det även om det inte existerar någon annanstans än i mitt eget huvud.  Det blir ingen dramatisk lista eller långa utförliga motiveringar, utan bara kort och gott en vinnare i varje kategori. Självklart har jag inte haft tid att spela ALLT som 2008 hade att erbjuda i spelväg men det här är min åsikt och jag känner jag kan förmedla den på ett lagom rättvist sätt. Först ut är vinnaren av 2008 års…

Bästa originalmusik: Mirror’s Edge (EA Digital Illusions CE). Magnus Birgersson levererar strålande technobeats och ambient electronica som kompletterar bilderna och handlingen i spelet perfekt. Titelspåret framfört av Lisa Miskovsky (som roligt nog heter Still Alive precis som Portals titelspår från 2007) är en vacker popdänga som för tankarna till Imogen Heap och Frou Frou. Med sorgliga ackord ackompanjerar den en av de viktigaste delarna av ett spel, nämligen eftertexterna, och ger spelaren en chans att ta in upplevelsen.

Bästa licensierade musik: Braid (Number None, Inc.). Jonathan Blow, skaparen av Braid, handplockade själv musiken i spelet från ett handfull artister (Jami Sieber, Shira Kammen och Cheryl Ann Fulton) för att skapa en av 2008 års mest minnesvärda ljudbilder. Musikens lugna tempo och vackra melodier stämmer bra överrens med spelets filosofi.

Bästa XBA-release: Braid (Number None, Inc.). Ja, vad finns det egentligen att säga om Braid? Ett av 2008 års starkaste titlar. Att det från början var mycket av ett hobbyprojekt från en oberoende utvecklare (Jonathan Blow) är svårt att tro. Spelet kan tyckas simpelt men dess perfekta utförande i varje detalj gör att detta känns proffsigt. Plattformsspel har aldrig varit så här vackert och tänkvärt. Skall du köpa något från Xbox Marketplace, låt det vara Braid.

Bäst förbättrade franchise: NHL09 (EA Canada). NHL-serien har länge varit en plattform för ny spelmekanik och experimentella kontrollscheman. I senaste upplagan låg dock inte den största förändringen i kontrollerna utan i ett helt nytt massivt onlineläge med möjligheten att skapa ett helt eget lag och tävla mot andra världen över, skapa turneringar och utveckla din spelare. Låt oss hoppas att EA väljer att vidareutveckla denna idé och skapar en smidig lösning i övergången till kommande titlar.

Mest effektfulla spel: Dead Space (EA Redwood Shores). Säga vad man vill om survival horror-spelet Dead Space men snyggt är det. Med finputsad grafik, en oerhört skrämmande ljudbild och horder av monster (som i ärlighetens namn var aningen mindre skrämmande) har spelutvecklarna lyckats  ge en kusligt klaustrofobisk helhetsbild. Dead Space blev aldrig riktigt så läskigt som man förväntade sig, men det gör inte spelet mindre effektfullt. Dessutom har det aldrig varit så kul att lem för lem stympa muterade monster.

Sämsta spel: Mercenaries 2: World in Flames (Pandemic Studios). Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Spela inte det här spelet. Buggig grafik, aviga kontroller och vedervärdiga skådespelarinsatser gör detta till årets sämsta spel och kanske även den största besvikelsen.

Mest överskattade spel: Grand Theft Auto IV (Rockstar North). GTA IV är allt annat än dåligt. Det är otroligt snyggt, detaljrikt och välgjort, men några större skillnader från tidigare titlar finns inte att finna. Det är i princip samma sak vi haft att göra med sedan GTA III. Snyggare, visst, men de som ville få oss att tro att GTA version 2009 steg ned från himmelen för att frälsa oss (10/10 i betyg av Edge, Eurogamer, Game Informer, Gamespot, IGN, Official PlayStation Magazine och Official Xbox Magazine UK) måste ha spelat ett annat spel än jag. GTA är värt ett köp, helt klart. Men årets bästa spel? Nja.

Bästa spel, alla kategorier: Braid (Number None, Inc.) Oj, ja det här var inte lätt. 2008 plågades som jag sagt förut av många besvikelser. Jag hade en del kandidater för den här kategorien. Närmare bestämt stod det mellan Dead Space, Mirror’s Edge och Braid. Jag har sällan haft så kul som när jag spelade Dead Space. Det var ögongodis från början till start, men faktumet att det är en uppenbar kopia av Resident Evil 4 får mig att tveka lite. Det är bättre än RE, visst, och då borde det inte vara något problem. Det är även innovativt och grafiken är som jag redan påpekat felfri. Men när allt kommer omkring var det helt enkelt inte lika bra som vinnaren. Mirror’s Edge föll på den urbota storyn som är mer invecklad än Donnie Darko utan att ens komma i närheten av att vara intressant. I övrigt var det ett av 2008 års bästa spel. Så vad gör då Braid till en vinnare? Ja, vad gör det inte till en vinnare? Det är perfekt från början till slut. De stimulerande pusslen, den vackra musiken, den suggestiva storyn, de vackra illustrationerna, den innovativa tidsmanipulationen. Listan kan göras längre men det får räcka så. Braid kanske inte är ett spel för vem som helst, men uppskattar du pussel och plattform och spel som tveklöst kan kallas för konst så kommer du som jag älska denna titel. 2008 års bästa spel, mina damer och herrar.

Så var det äntligen gjort. Det här inlägget tog alldeles för lång tid att skriva och nu får det dröja minst ett år innan jag försöker mig på detta igen. Nästa inlägg blir något (för mig) roligare. Tills dess, tjipp!

Mycket tevespel på sistone. Jag hade en period nyligen då jag knappt rörde krysslådan men på sistone är det som det skall igen, jag lever och andas tevespel. Beställde mig nyss en tjusig tröja från Valve Store. En grå hoodie med GLaDOS på. Tröjan kostade inte mycket, men med frakt blev det nästan en dyr historia. Dyr, men vill man vara fin får man lida pin som det heter. Förutom det och hejdundrandes massa spelande på sistone har jag också återupptäckt internet och vad det har att bjuda på i spelväg. Christopher Livingstone som jag pratade om i förra inlägget har en par fantastiska bloggar, bland andra First Person Shouter och Living in Oblivion som alla med kärlek till spel borde ta sig en extra titt på. Tyvärr funkar inte RSSen på Living in Oblivion, vilket gör mig lite smått galen, så det gäller väl att kika tillbaka då och då.

Som sagt, en hel del spelande på sistone har det blivit. Började med att jag köpte mig Civ Revolution som var lite av en besvikelse. Alla som spelat Civilization vet vad som händer när man startar en match. Det slutar med att man sitter uppe hela natten sömnlös och bygger sitt imperium och krossar sina grannar tills det vid frukosttid inte finns någon kvar att ha ihjäl. Det är ett otroligt fängslande spel med matcher som gärna håller på många många timmar. Så när jag fick höra om ett konsolanpassat Civilization blev jag oerhört spänd. Spelade demot och tyckte det verkade vara precis så bra jag hade förväntat mig, med andra ord helt fantastiskt. Problemet med Civ Revolution är dock att de långa matcherna är som bortblåsta och man bränner igenom ett parti på ett par timmar. Det bidrar till en känsla av att kontrollen försvunnit. Spelet är såklart en rejält nedbantad version av sina syskon på PC-plattformen och har ett väldigt simpelt gränssnitt. Det är inte i sig ett problem, ibland kan det nästan bli för mycket att hålla reda på när Sid Meier får bestämma, men när funktionerna skalas ned minskar också känslan av kontroll och matcherna susar förbi innan man egentligen bestämt sig för hur man vill spela. Förutom denna ganska stora nackdel levererar Civ Revolution. Det är kul och ett väldigt bra alternativ till de för vissa lite för krångliga PC-varianterna.

Ett annat nyligen inköpt spel är Fable 2, något som inte fått den bästa kritiken. Många klagade på att det är för likt sin föregångare, men det är okej! Det som gjorde Fable till ett bra spel finns även med i Fable 2. De har även lärt sig av sitt största misstag och erbjuder fler sidouppdrag än sin föregångare. Det erbjuder många timmars spelande och en hel del nya godbitar. Tyvärr måste jag säga att Fable 2 även ärvt sin faders sämsta egenskaper. Bristen på djup och de fruktansvärda röstskådisarna skulle kunna få vilken ödmjuk munk som helst att gå berserk. Att det tar dryga timman innan spelet verkligen börjar på allvar är inte heller speciellt godtagbart. Jag minns med glädje spel som Morrowind där man helt enkelt klev av en båt och plötsligt hade möjlighet att utforska en hel värld med en gång. Det var självklart oftast inte någon bra idé men möjligheten fanns där och det är något jag saknar i Fable 2. Att spendera en timma att berätta en story som inte lyckades fånga mitt intresse måste ses som ett stort misslyckande. Men Fable 2 är framför allt ett kul spel, inte ett bra spel. Det finns förvånandsvärt mycket att göra i Albion denna gången och är man ute efter att ha kul och inte nödvändigtvis bryr sig om kvaliteten på storyn är detta ett självklart köp!

Den tredje titeln jag införskaffat mig på senare tid är The Orange Box som jag nämnde i förra inlägget. Jag tänker inte skriva något om det nu. Känner ni inte till The Orange Box har jag bara en sak att säga och det är att ni omedelbart skall skaffa det. ‘Nuff said. Istället tänkte jag skriva några korta rader om svenska Mirror’s Edge från EA DICE i Stockholm. Jag hade höga förväntningar när jag först hörde om det för lite drygt ett år sedan och när jag äntligen fick se en trailer i somras steg bara förväntningarna ännu mer. Demot släpptes i November förra året och jag spelade igenom det en gång. Tyckte att det verkade läckert men eftersom jag inte hade råd att köpa det då och var upptagen med andra spel så tänkte jag inte så mycket på det. Tiden gick och jag fick till min besvikelse höra en del dåliga saker om spelet. Att det var kort (inte nödvändigtvis dåligt i min bok) och repetativt (aningen värre nyheter). Hursomhelst spelade jag igenom det förra veckan och sen dess har jag spelat om det en gång till och planerar på att spela igenom det ännu en gång innan veckan är över. Mirror’s Edge är kort, men precis som Portal känns det också som att det inte skulle bli bättre av att vara längre. Det är helt enkelt, för att vara lite svensk, alldeles lagom långt. Värre är det med storyn som är svår att hänga med i och egentligen inte speciellt relevant. Spelet blir nästan bäst när man väl spelat ut det en gång och Speedrun-läget låsts upp. Mirror’s Edge skall gå fort och att införa ett specifikt Speedrun-läge där du kan jämföra dig med dina vänner och det nuvarande världsrekordet är en briljant idé. Första gången man spelar igenom ME finns problemet med att man inte riktigt vet vart man skall hela tiden, vilket gör att spelets fart lite går förlorat då och då. Men när man spelat ett par gånger och försöker slå rekord på en speedrun kommer känslan verkligen fram och ett bra spel förvandlas till ett fantastiskt spel. Lägg till detta ett briljant soundtrack och en fantastisk titellåt av Lisa Miskovsky, klockren grafik och kontroller som kanske först kan kännas lite aviga men som sedan känns mer naturliga än i något jag spelat på länge och ni har ett av 2008 års bästa titlar och tillsammans med Braid utan tvekan det mest innovativa.

Tills nästa gång!

Efter alldeles för lång tid tog mig faktiskt råd att köpa The Orange Box härom dagen. Inget nytt för mig då jag spelat igenom alla spelen förut, men det fick mig att återupptäcka en gammal favorit som alla egentligen borde läsa. Christopher C. Livingstones briljanta Gmod-comic  “Concerned - The Half-Life and Death of  Gordon Frohman”. Minns hur jag följde den fanatiskt när det begav sig. Jag har verkligen varit usel på att blogga, men denna gången har jag faktiskt en liten ursäkt. Tanken var att i nästa post presentera lite “priser” över spelen 2008, men när jag satt och kompilerade listorna slog det mig att jag verkligen inte hade spelat tillräckligt många av förra årets titlar för att vara rättvis. Nu har jag gjort slag i saken och lovar att erbjuda mina tankar om bland andra Mirror’s Edge och Fable 2 inom kort. Tills dess tycker jag ni kan värma er med Concerned.

2008 var mycket av förväntelsens år för mig. Oerhört många nya spännande titlar skulle släppas och jag har hittills lyckats spela de flesta av dem. Gott om ögongodis och en del guldklimpar man inte hade förväntat sig, men på det stora hela känner jag ändå att 2008 präglats av besvikelser när det kommer till många av de riktigt stora titlarna. Fallout 3 var som jag tidigare påpekat ett fantastiskt spel med en oerhört värdelös plot och en idiotisk levelcap (som Bethesda nu lovat att höja med nästa års kommande DLC) som tyvärr förstörde mycket av nöjet med det. En del spel har varit riktiga floppar i mina ögon, som Mercenaries 2 och SPORE. En del spel överträffade min förväntan, som NHL09. 2008 var också året jag blev av med Guitar Hero-oskulden när jag satte mig och sjöng Beat It och Eye of the Tiger en kväll med några vänner. En del spel har jag dömt ut lite på förhand och det skäms jag över, men kommer självklart spela dem ändå framöver. Det gäller bl.a. Fable 2, Force Unleashed och Mirror’s Edge som inte verkar ha levt upp till allas förväntan.

Så var är det egentligen jag whinar över då? Ja, en kort sammanfattning låter ungefär såhär. Fallout 3 hade en gräslig plot, Far Cry 2 hade ett oerhört repetativt gameplay, Dead Space var inte läskigt, Call of Duty: World at War var utvecklat av klåparna på Treyarch, SPORE var ännu ett dåligt genomtänkt spel och Legendary var bara… fult? Korkat? Take your pick. Gears of War 2 är ännu det enda spel jag inte lyckats få dåliga vibbar av men min spelpartner har sällan tid för mig och jag har ännu inte lyckats spela ut det, vilket känns lite pinsamt.

Med detta menar jag inte att alla spel varit dåliga. Tvärtom är några av dessa väldigt bra titlar, men de har sina brister. I dagarna som leder upp till jul kommer jag lista min alldeles egna version av årets fem bästa spel med en del tankar runt dem. Vi får väl hoppas att ni tycker det blir intressant. Tills dess får ni gotta er i faktumet att Bethesda (som jag nämnde tidigare) annonserat tre kommande DLC till Fallout 3. Själv är jag mest peppad över nästa års största uppföljare. Nämligen BioShock 2 och Mass Effect 2. När de släpps kommer jag inte gå utanför dörren förrän jag är klar.

Med svårmodiga fingrar, the Beatles i högtalarna och nostalgiblicken sitter jag och scrollar mig igenom två gamla favoriter från nittiotalet. Några tappra kulturkrigare därute i etern sliter för att bevara dyrbaraste pappersbitarna som funnits. De sitter och scannar in gamla nummer av Sega Force och Nintendomagasinet. Om du klickar in på länkarna jag presenterar nedanför så utlovar jag en liten kikare in till den tiden då framtiden fortfarande var splitterny.

Sega Force: http://ramis.mine.nu/segaforce/

Sega Force

Nintendo Magasinet: http://www.nintendo-magasinet.tk/

Nintendo Magasinet

Jag köpte mig Bring Down The Sky härom dagen - ett DLC (Downloadble Content) till Mass Effect. 400 Microsoft Points kostade det, alltså ca 45 svenska kronor. Jag gillade det, inget snack om saken. Men frågan är hur mycket det är värt egentligen. 45 kronor är ju självklart småpotatis även för den snålaste gamern, men vad får man för pengarna? Hela uppdraget tar absolut inte mer än en timma. Samtidigt kan man väl inte räkna speltid i kronor när det gäller DLC. Det är ju till för fansen och en liten symbolisk summa skall man väl punga ut även för det mest menlösa av saker nuförtiden. Men det känns ändå lite girigt att ens ta betalt för en så liten sak som Bring Down The Sky. Inte för att det inte är värt pengarna, utan för att dessa 45 kronor är ovanpå de 300-700 kronorna som spelarna redan pungat ut för spelet. Kanske är det naivt att tycka att XBLMP borde dra ned priserna istället för att tjäna som en pengapump direkt kopplat till våra kontokort. Men bara för några år sedan skulle en sak som Bring Down The Sky vara gratis för oss spelare. Tråkigt, i tider då spelen blir dyrare och dyrare. Men har du 400 poäng över och gillade Mass Effect är självklart detta något du borde ladda ned.

Oj, ja det är inte lätt att hitta tid och ork att blogga såhär när julen ligger för dörren så man inte kommer in och spelen haglar tätt. Men jag skall hursomhelst ta mig lite tid att presentera lite tankar angående en del av dessa spel. För mig började den speltäta hösten med NHL09, ett spel som redan vunnit otroligt mycket fin kritik och en hel del priser. Dock är det lite svårt att skriva om ett sportspel, så jag nöjer mig med att säga att det är fantastiskt och att jag längtar tills mina vänner spelat klart Fallout 3 så det blir hockey på schemat igen.

Fallout 3 ja. Ett efterlängtat spel som tagit tid. Hemskt lång tid alltså. Vi talar i Duke Nukem Forever-mått. 10 år väntade vi, och under tiden hann det läcka flera versioner där den mest kända såklart var den så kallade Van Buren-demon. Fullt av buggar såklart, men ändå ett livstecken. Men när Interplay 2004 blev vräkta av sin hyresvärd för att inte betalat hyran och nedstängda av regeringen i Kalifornien föll planerna på en uppföljade samman. Som de flesta vet såldes rättigheterna till Fallouts single player-franshise till Bethesda Softworks, något som snabbt skapade mycket oro bland fansen. Fallout 3 blev utdömt av många redan långt innan det släpptes. Många oroade sig över ett “Oblivion with guns”. Jag var en av de som inte hade så höga förhoppningar, men som ändå stod där inne på Webhallen den 30 oktober och hämtade ut mitt förhandsbokade exemplar. Det tog några timmar att övertyga mig men det växte och tillslut lärde jag mig att älska den lilla guldklimpen och acceptera den som en värdig efterföljare till de tidigare spelen. Lite förhastat, skulle det dock visa sig. Fallout 3 lider av två allvarliga brister som förstör ett annars fantastiskt stämningsfullt och bra spel. Dels den idiotiska idén med en levelcap på 20. Vad är meningen med detta? Finns det en enda vettig anledning? Är det för att slutet inte skall bli för enkelt för folk? Det skulle enkelt fixas med några rader kod som levlar upp motståndet. Det använder sig de flesta RPG av idag. Så vad är då meningen med detta? Jag kommer aldrig att förstå. Den andra bristen ligger i ploten och hur spelet handskas med sin main quest. För det första är den pinsamt kort, och spelet uppmuntrar dig hela tiden att fortsätta mot dess slut. Det är som att Bethesda inte vill att spelaren skall utforska världen. Jag hann utforska sisådär en tredjedel innan jag nådde slutet och en level på 20. Någon som kändes otroligt snöpligt. Varför ha denna enorma värld om man inte ens hinner utforska allt innan det är slut? Jag trodde inte någon skulle lyckas göra om dundermissen Lionhead lyckades med i Fable och jag hoppas innerligen Bethesda väljer att ta lärdom av sina felsteg innan de axlar ett Fallout 4. Ett spel jag faktiskt, trots en del hårda ord, ser fram emot redan nu.

Slutligen några ord angående Ubisofts uppföljare till Far Cry. En spelserie som också bytt både utvecklare och skepnad. I detta fall dock till något mycket bättre. Idén med ett sandlåde-fps finns kvar, men tar ett stort kliv framåt med en 50 km² stor värld. En otroligt detaljerad och vacker version av delar av Afrikas vida landskap. Spelet är också helt utan laddningstider - något som imponerar och får spelet att kännas om möjligt ännu större. Grafiken är också väldigt optimerad, något som glädjer mitt Geforce 8500GT. MEN! Som ni vet är jag en person som älskar att berätta vad som är DÅLIGT med ett spel, hellre än bra. Det känns oftast mer relevant, eftersom det är de dåliga sakerna som hindrar folk från att köpa något, snarare än de bra sakerna som får folk att köpa spel. Spel köper vi, varesig vi vill ha dem eller inte. Jag tar tillfället i akt, plockar fram min hybris ur skafferiet och säger att jag sparar er pengar genom att peka ut de bromsspår i de annars vältvättade par kalsonger som är Far Cry 2. Så här kommer det! Far Cry 2 lider av Assassins Creed-syndromet. Det vill säga, det är repetativt. “Men Johan, FPS är väl per definition repetativt?” Jo, det kanske det är - men eftersom FC2 är ett sandlådespel förväntar jag mig lite mer än tre olika typer av sidouppdrag där själva förflyttningen från punkt A till B tar längre tid än uppdraget i sig. Sedan var det det här med AIn. Utvecklarna skröt stolt om denna fantastiska intelligens som fienderna tydligen skulle besitta och som uppenbarligen ramlat av lastbilsflaken på vägen till butikerna. Visst försöker de gömma sig, flanka dig och använda andra knep då och då. Problemet är att de tydligen inte ser något. Oftast står de bara där och stirrar och frågar varandra “Såg ni nåt? Jag tyckte jag hörde nåt!” medans du parkerar bilen framför dem, bemannar din monterade kulspruta och mejar ned dem. Så att FC2 skulle vara något banbrytande är långt ifrån sant, men det är ett kul och otroligt vackert tidsfördriv.

Så var det dags igen för TGS, Tokyo Game Show. 2008 verkar hittills bjuda oss på en hel del smått och gott, som till exempel lite nytt från Street Fighter 4, Far Cry 2, Resident Evil 5 och Naruto i alla dess former. Nytt från Final Fantasy serien finns även det, vi får dock se ifall det är glädjande, eller bara mer negativt utnyttjande av Square/Enix egendom. Nytt från Patapon 2 och Loco Roco 2 visas även, dessa ser riktigt trevliga ut. Ny trailer från Prince of Persia har redan visats upp, inget direkt nytt, förutom vad som kan tänkas vara det nya titelspåret, som låter riktigt bra.

Vad som hittils dock varit det mest intressanta jag kunnat hitta bland all info som strömmat ut under morgonen från Tokyo är Tekken 6. Så varför skulle det vara intressant hör jag folk fråga, det är väl lika intressant som Tekken 4 eller 5? Det som är intressant är inte direkt titeln, utan snarare vilken plattform det släpps till, eller snarare vilka plattformar. Tekken 6 släpps nästa höst till Playstation 3………. och ……… Xbox 360!!!!!! Den som kunde förutspå Namco Bandai Games drag att lämna Sony som exklusiv plattform för denna serie skulle nog kunnat inteckna väldigt höga odds.

Det var allt för tillfället, men någon återkommer säkert när något nytt dykt upp, intressant nog att skriva om.

/Raf